Självömkan är en parasit som förökar sig av egen kraft. Många av oss har lätt för att tycka synd om sig själva och räknar inte med att de naturliga tragedierna i livet uppvägs av goda tider. Man råkar ut för båda onda och goda tider, och de går över. Vi kan var övertygade om att de går över. Att tänka "varför just jag?" visar brist på medkänsla med andra i deras lidande. Vår sympati för andra är minimal, vi är ofta inte medvetna om att de kan ha det svårt. Vi är alldeles för upptagna av våra egna bekymmer. Om vi var mindre upptagna av oss själva skulle vi inse att lycka och tragedi beskärs oss alla i lika mått. Somliga har förmågan att ta medgångarna lungt och att ta udden av olyckan...det kan vi också lära oss. Jag har lärt mig ett nytt beteende, jag behöver inte längre gräva ner mig i självömkan.
Varje dag kan jag frestas med att tycka synd om mig själv, men jag har lärt mig att jag faktiskt har ett val.
