En reservationslös öppenhet stämmer oss mildare till sinnes, medan förtegenhet gör oss hårda och sårbara. Var gång vi öppet erkänner våra känslor och avslöjar våra hemligheter berikas vi som människor. De tårar som ofta beledsagar våra självbekännelser, eller de kval vi upplever när vi har kört fast, tycks spola bort hindren som vi själva har rest på vår väg.
Varje etapp i vårt liv förbereder oss inför nästa etapp. Vi utvecklas först i en riktning, sedan i en annan. Det är inte lätt att ändra riktning, men det är nödvändigt. Om vi blottar våra svagheter och låter våra medmänniskor och vår inre röst vägleda oss, gör övergången från etapp till etapp lätt och ledigt.
De tårar vi fäller på steniga avsnitt av livets väg kan nöta ner klippblocken, som spärrar vägen för oss, till småsten. Men vi måste låta tårarna skölja bort skygglapparna för våra ögon. Tårarna kan återge oss synen - om vi är beredda att se rakt framför oss, klart oförbehållsamt, och med hopp om att få se något bättre.
Tårarna ger mitt inre jag näring. Mitt beroende av gamla inrutade vanor luckras upp, mitt motstånd mot att utvecklas i en ny riktning minskar.